Mitt hjärta hoppar över några slag varje gång jag kommmer på att det är mindre än en vecka tills jag åker. Alla känner säkert igen känslan man får när man gungar på en stol och vickar liite för långt bak liite för fort och för en sekund är helt säker på att man kommer dö, den där mini-hjärtattacken , precis så känns det. Men precis som att man med stolen inser att man faktiskt inte svävade i livsfara går känslan sekunden efter över och ersätts med förväntan.

Jag har flera gånger skrivit att jag är nervös men tro mig, jag visste inte vad jag pratade om, NU är jag nervös det jag kände då var ingenting mot vad jag känner nu. Samtidigt är jag taggad till tusen! Jag kan ändå inte riktigt få in i mitt lilla huvud att jag om 6 dagar sitter på ett flygplan på väg bort från lilla trygga Sverige och på väg mot USA. Men som någon klok männniska yttrat "if your dreams don't scare you, they aren't big enough" och jag kunde inte sagt det bättre själv, ens om jag försökte ett bra tag. 

 

Det är nog bäst att jag avslutar det här inlägget innan ni som läser det drunknar i mina djupa iaktagelser, eller kanske mer passande tänker "oookej vi har fattat du är nervös, finns det någon poäng med det här inlägget eller?" Svaret på den frågan är nej så nu ska jag avlsuta det här inlägget med ett hej då och sköt om er. Sååå 

 

Hej då bloggen och sköt om er!